Konsten att mötas i en varufierad värld

Den senaste månaden har jag varit på tre "package tours". Två till Ha Long Bay, den världsarvsskyddade skärgården med 200 meter höga kalkstensberg som poppar upp som svampar ur havet, och en till Sa Pa, en bergsstad 1500 m.ö.h. i nordvästra Vietnam i ett område där fem etniska minoritetsgrupper får området att spraka i färg, kultur och odlingsteknik.

Det finns ett djupgående motstånd inom mig mot paketlösningarna. Visst, de är bekväma och effektiva. Men de blir också begränsande och i viss mån dehumaniserande. Schemat är spikat och programpunkterna avlöser obönhörligen varandra. Det faktum att man har betalat för en service färgar också av sig på relationerna som ryms inom resan. Guiderna, som vi hade nära och kontinuerlig kontakt med, är inte där frivilligt utan är anställda. Den service och det bemötandet jag får är en betald vara. Relationerna kapitaliseras, varufieras. Det är ju ingen unik företeelse utan det händer ju så fort man går in i en affär, en restaurang eller till och med när man köper något på blocket. Gäster förvandlas till kunder, värdar till försäljare, vänner till köpare. I mångt och mycket så visar Hanoi upp en starkt kapitaliserad offentlig miljö. I minsta vrå med plats för en pall och en människa så är det något som säljs. Skor, motorcykelavgasrör, fälktar, mobilskal, KLÄDER, skärp, photocoppy!, blommor, akvariefiskar, into eternity. Offentliga utrymmen som toaletter, parker, tempel, trottoarkanter där man skulle kunna ställa sin cykel är i stor grad avgiftsbelagda. På gatorna i Hanoi är jag inte bara en söndagsflanör, en nyfiken svensk, en pratglad snubbe, utan i hög utsträckning en potensiell kund. Och det färgar av sig på blickarna, på gesterna och orden, på hela interaktionen. (Men trots allt detta, vilken ogrumlad glädje i mötet med så många vietnameser som spontant bjuder in i sina personliga sfärer!)

skrotbutik

Tydligt blir det varufierade mötet när den ständigt leende och skämtsamme turistguiden Quey (eller Tom Crusie som han envisas med att proklamera samtidigt som han under en konstpaus drar handen genom sin svarta kalufs och lutar huvudet bakåt i ett självnöjt leende) sitter i sina egna tankar med en allvarsam blick som tittar ut i intet. Det är svårt att spela rollen som den käcke turistguiden 24-7. I pauserna anas en bredare repetoar, det som är en människa.

Quey aka Tom Cruise på båten.

i den diskobelysta grottan.

Är detta då min slutpoäng? Kapitalismen segrar och uppslukar medmänskligheten? Nej tvärt om. För varje package tour så har en sak blivit tydligare och tydligare: den ömsesidiga och villkorslösa relationen är något som alla människor längtar efter. Även om denna längtan ibland kan vara ordentligt motarbetad av strukturer som handlar om att göra profit eller effektivisera eller professionalisera eller vad det nu skulle kunna vara, på något sätt distansera oss från varandra. Efter samtliga paketresor har jag konstaterat att det är relationerna som räknas. Det är det som berikade mig och som jag bär med mig. Inte först och främst spektakulära kalkformationer, solglittrande stränder, andningberövande (nytt ord!) terassodlingar och vattenfallsbevattnade djungelpooler, utan människorna som jag mötte och delade allt detta med. Det är dom som stannar kvar i minnet efter att upplevelsekickarna har lagt sig.

I den kapitaliserade, uppstyrda och artificiella miljö som dessa paketerade resor lider av så uppstod det ljuva möten. På min första tour till Ha Long bay med Mattias guideades vi av Sunny. Sann bromance uppstod. Vår relation började gro i humorns och ironins djupa mylla för att framåt kvällen leta sig ner i samtal om historia, politik och kultur. Vi snackade om våra liv, inte speciellt avslöjande men ändå bortom artighetens domäner. Det var med ett sting i hjärtat som våra vägar skiljdes åt på kajen i Bai Chay. Desto större blev glädjen när vi oväntat stötte på varandra på ön Quan Lan dit han ledde en tour fem dagar senare. För att inte tala om vårt tredje oplanerade möte i centrala Hanoi. Alltid med ett glatt tillrop!

Mattias, trevliga turister som vi tyckte om och så den legendariske Sunny

Känslan av att faktiskt bli vänner med dessa guider är stark även om vänskapen är högst kortvarig. Som centrum i sitt eget universum så inbillar man ju sig allt som oftast att jag och min gudie fick en speciell relation, mer genuin än genomsnittet. Det är naturligtvis en självbedrägelse då turistgrupperna avlöser varandra på löpande band. Just den korta tidsperioden kan få iaf mig att dra mig för att investera för mycket i relationerna, både gentemot guiden och de andra gruppmedlemmarna. Men detta till trots så var känslan av samhörighet som uppkom i Sa Pa speciell.

Sa Pa är ett område huvudsakligen befolkat av fem minoritetsgrupper som livnär sig på jordbruk och djurhållning och som historiskt sätt har varit en utsatt och fattig grupp i Vietnam. Vår guide och hjälte Neu slår ut armen över dalen, som är fullkomligt täckt av terassrisodlingar, och berättar att ingen här producerar mer mat än vad som räcker till deras egen konsumtion (alltså precis som i fallet med Ngocs morbror, se förra blogginlägget). Det beror bland annat på att risodlingarna här i bergstrakterna endast ger skörd en gång per år till skillnad från det bördiga låglandet i öst runt Röda floden som ger avkastning två gånger per år. Kombinationen fattigdom/turistexplosion har resulterat i en massiv kommers där alla försöker få sin del av turistkakan. Som turist kan detta bli ganska utmattande och många irriterar sig på de horder med lokala invånare (främst kvinnor, männen är ute på fälten, det är kvinnorna också, utöver allt hushåll- och familjearbete och försäljningsverksamhet, kvinnor över hela världen jobbar ju alltid dubbelt) som försöker sälja smycken, filtar, kläder, väskor, mungigor vart man än vänder sig i denna lilla bergsort. Självklart är turisternas utmattning inget i jämförelse med invånarnas utmattning men det är ju inget som vi turister bryr oss så mycket om när man för tionde gången blir uppmanad att köpa en glimrande babyhatt av en åldrande kvinna med rådjursögon (det slutade med att jag köpte en hatt, inte till en baby men till mig).


I Sa Pa blev varufieringen av människomötena extrem och jag fick kämpa hårt för att komma bortom transaktionsrelationerna. Och med ett litet knep lyckades jag till slut! Tre kvinnor tillhörande en etniska gruppen Hmong stannade mig och försökte ihärdigt att få mig att köpa något. Jag försökte ha min vänligaste blick när jag gång på gång avböjde deras erbjudanden. Jag kände mig nyfiken på vart det hela skulle leda om jag bestämt tackade nej men ändå stod kvar. På så sätt ville jag avfärda dom i egenskap av försäljare men inbjuda dom i egenskap av intressanta samtalspartners. På så sätt ville jag föreslå en annan relation. Till slut förtydligade jag min agenda genom att uttryckligen föreslå att vi skulle prata om något annat nu när det stod klart att jag inte skulle köpa något. Jag frågade dom hur mycket dom jobbade och var dom bodde. De svarade på mina frågor men det dröjde inte länge förrän vi gled in i försäljningsrelationen på nytt. Vår långvariga gruppbildning lockade till sig fler kvinliga försäljare och till slut var jag omsluten av kanske åtta personer. Jag behövde en annan teknik för att omtolka situationen bort från det motsatsförhållande som vi så hjälplöst satt fast i. "Give me ten of your bags and I will help you sell them", utbrast jag. Efter lite intern konferens och försäkran om att jag inte skulle ta väskorna och sticka gav dom mig några väskor var tills jag hade en stor klase hängandes från min axel. Påhejad av mina nyblivna arbetsgivare gjorde jag några räder utlängs gatan med siktet inställt på de utländska turisterna. Jag hade förväntat mig mer höjda ögonbryn och förvirrade fniss hos turisterna jag konfronterade, men de var ungefär lika kyligt avböjande mot mig som mot mina inhemska kollegor. Skamset återvände jag till gruppen och erkände hur svårt deras arbete var. De är i full färd med att övertala min nyblivna kompis Jodie (från England som varit i samma turistgrupp som oss de senaste tre dagarna) att konsumera mera och jag ansluter mig till den hetsande skaran och försöker få henne att köpa mina väskor.

Det börjar bli dags att gå tillbaka till hotellet. Jag ger tillbaka väskorna och tillsammans med Hmong-trion vardrar jag och Jodie den branta backen mot hotellet. Sa, som en av kvinnorna heter, ber mig ömt men ändå med eftertryck att rekommendera henne för mina vänner. Hon slår upp en nött fickanteckningsbok som är fylld av hälsningar från turister från världens alla hörn och på världens alla språk. Det är en gedigen referenssamling från mycket nöjda turister som berättar om hur förträffligt Sa har tagit med dom till sin hemby, lagat mat och erbjudit logi. Det är bara att ringa mig så kan vi mötas vid kyrkan, förklarar hon. 15 dollar per person och dag. Jag bekräftar hennes konkurrenskraftiga pris, tar hennes nummer och lovar att tipsa mina Sa Pa-resande vänner.

Väl framme på uppfarten till hotellet dröjer sig trion kvar. Vi börjar prata om deras arbets- och livsförhållanden och det känns allt svårare att skiljas från varandra. Under en månads tjänar dom mellan fem hundra tusen och en miljon vietnamesiska dong vilket motsvarar ca 200-400 kr. De berättar om hur svårt det är för dom att få marknadsandelar inom Sa Pas turistindustri. När de var unga fanns det inga skolor i deras hembyar som det gör idag. Dom har arbetat hela sina liv och har inte lärt sig läsa och skriva på ett tillfredställande sätt. Det gör dom oattraktiva för hotellen och resebyråerna på den reguljära arbetsmarknaden och de är istället utelämnade åt det tröstlösa uppdraget att vinna turisternas förtroende på gatan. Med tanke på hur svårt det är att få en turist att köpa en handsydd väska, hur svårt är det inte då att övertyga en turist att i privat regi, utan luftkonditionerade bokningskontor och certifierade guider och officiella home stays och välformulerade itineraries, ge sig ut på en flerdagarsvandring. Men engelska har vi lärt och själva, säger Sa stolt. Och visst talar dom engelska även om jag får ge dom tid och ställa följdfrågor för att förståelsen slutligen skall infinna sig.

Bussen slår upp sina portar. Kvinnorna tar mig i hand och önskar mig en god resa. Kanske inser de liksom jag att vi under den senaste timmen (ja, allt detta utspelar sig under en timme) rest den längsta vägen. Från en totalt varufierad relation, fullkomligt definierad av de strukturer av rikedom och fattigdom som vi finns i, till en betydligt mer kravlös relation där vi kan lyssna på varandra, se varandra och önska varandra väl utan tanke på motprestation. Med bultande hjärta sätter jag mig i bussen och rullar ner från berget.