Olas risfältsvisa

Å nu så vill ja sjunga om risfält å om te
som täcker alla kullar så långt som du kan se

Å bufflarna å hönsen, papayaträd å fisk
Å starka, snälla mänskor å festbuffe å disk

Å ja blir en i gänget, upptagen som en son
Å därför vill ja sjuuungaaaa...
att livet är ett lån!




Ngoc, en av ungdomarna på KOTO, tog med mig och Cara, min volontärkollega, till hans hemby och familj. Byn ligger tre bussar och en taxi norr om huvudstaden. Det tar oss 2 timmar att åka den relativt korta sträckan på ca 40 km. Sällan skall jag glömma denna dag som fylldes av äventyr, kulturella inblickar och varma möten. Omedelbart föreslog Ngocs farfar att vi skulle stanna över natten. Han och många andra under dagen tyckte också att det var en god idé att Cara äktade Ngocs kusin. Välkomnandet var innerligt som ni förstår.

2 år gammal flyttade Ngoc från sin ensamstående mamma till en SOS barnby i Hanoi. Fram tills han började på KOTO har han bara varit i sin hemby några gånger per år. Trots denna sporadiska tillvaro i byn går det inte att ta miste på hans stolthet. "Look at the fields Ola! So green!". Han berättar detaljrikt om de olika stegen i risodlingsprocessen, om lokala delikatesser som det gröna tet och om de välgödda grisarna vars fläsk inte går att jämföra med annat på marknaden.

Hans mamma bor med hennes föräldrar i ett litet hus. De är fattiga. Mamman förklarar att dom tyvärr inte kan bjuda oss på mat. Jag ger dom en burk jordnötssmör vilket de aldrig smakat förut. Farfar ger mig och Cara en flaska lättrinnande, lokalodlad honung som smakar fantastiskt.

Ngoc tar oss vidare genom den kuperade och grönskimrande landsbygden smyckad med pittoreska gårdar där djuren florerar obekymmersamt. Vi stannar på grönt te hos den släkting som odlat vår honung. Seden att dricka grönt te i mini koppar vid besök är en ryggmärgsreflex i vietnamesiska kroppar. Den lilla dockservisen flyger upp lika snabbt som händerna som, ofta dubbelfattat, tar din hand. Tet är starkt och beskt och brukar ge mig lite magont i för stora mängder. Så snart jag tagit mig igenom min lilla kopp fylls den raskt på igen av vår leende värd. Jag har bestämt mig för att inte tacka nej till påfyllningar med hopp om att tämja magen och smaklökarna.

Vår promenad slutar hos Ngocs morbrors familj dit Ngocs mamma redan hunnit. Tillsammans med barn, deras respektive, barnbarn och några grannar så är det ett ganska stort gäng. Ngoc har med stor iver förberett oss på att fiskning står på programmet "so bring your swim wear"! När vi så står på fiskdammens grusvallar inser jag varför. Här är fiska = bada. Dom ber mig att simma över till andra sidan dammen med nätet. Sakta drar vi in nätet till ett av dammens hörn. Flera fiskar är i 2-kilosklassen och slår nästan undan fötterna på mig när de flyr nätets klor utlängs botten. Flera fiskar försöker med luftvägen och en av dom landar på min fiskarkollegas huvud till publikens förtjusning.

Vi går upp till huset och duschar av oss och hjälps sedan åt att föbereda lunchen. Det visar sig att all vår fångade fisk är avsedd för denna måltid. Där utöver dukas det fram friterad kyckling, stekt fläsk, stekta och färska grönsaker, nudlar och ris och givetvis det söta risvinet. Allt kommer från familjens egna produktion förutom gurkorna som är från grannen. Jag blir lite orolig för att de tömmer sina förråd bara för min och Caras skull och frågar hur ofta de fiskar i sin damm. Oron är obefogad. "Vi har massor dammar och kan fiska varje dag om vi så skulle vilja det" översätter Ngoc. Familjen berättar att de är självförsörjande på allt de äter, men att de inte producerar ett överskott för försäljning. För den monetära försörjningen står två av barnen som har vandrat den långa utbildningsvägen och fått hyfsat välbetalda jobb i huvudstaden.

Denna kollektiva familjelivsstil och kapaciteten till total självförsörjning på föda imponerar på en individualiserad konsument som mig. Med en inkomstrelaterad definition av fattigdom skulle antagligen inte denna familj anses vara långt över fattigdomssträcket. Det är också landsbygden som har flest fattiga i Vietnam. Men bara genom att vara där, se deras vidsträckta fält, omfattande djurbestånd och stora familj som fungerade som ett team, så kände jag snarare att jag kommit till en en plats med mycket rikedomar.

När man är flera som samarbetar så blir man en starkare enhet. Det leder mig att tänka på familjedefinitioner. Något som är gemensamt för Sverige och Vietnam är synen på familjen som en ekonomisk garant. Nu har vi ju i Sverige ett socialförsäkringssystem som har avlastat familjen emormt på den här punkten. Men jag tror ändå att familjemedlemmar i Sverige stöttar varandra ekonomiskt i ganska hög utsträckning. Det har iaf mina föräldrar gjort. Det finns få sociala system där det flödar så mycket pengar mellan medlemmarna som familjer. Delad ekonomi är en av grundfaktorerna för var gränserna för en familj går. En annan viktig faktor är blodsband. I kärnfamiljens förlovade land Sverige går vi inte så långt när det kommer till den punkten. I Vietnam, där socialförsäkringssystemet inte är så mycket att hänga i julgranen (faktum är att forskning pekar på att Vietnams socialförsäkringssystem i slutändan ökar klyftorna mellan fattiga och rika[1]) krävs det en vidare definition på familj för att kunna säkra sin försörjning. Men det leder också till ett kvalitativt annorlunda liv där man, tror jag, övar på att dela mer med fler.

I Sverige (och här i Vietnam också för den delen) bor jag i kollektiv. Det är en slags omdefinition på familjebegreppet bortom blodsband. I brist på närboende kärnfamiljisar är vi fyra personer som delar på en lägenhet och alla kostnader som den för med sig. Även om vi är duktiga på att leva våra individuella, utspridda och postmoderna liv så för detta lägenhetsdelande oss ändå samman och ger oss många gemensamma åtaganden och erfarenheter. Det blir också i någon grad som en familj även känslomässigt. Och rent praktiskt har vi kunnat åstadkomma saker som vore mycket svårare på egen hand. Bland annat att planera storslagna lägenhetsfester och inhysa en flykting. Poäng: familj är bra och den kan med fördel utvidgas bortom kärnfamiljen.

För några dagar sedan träffade jag Phuc som har startat ett företag kring ekologisk hållbar livsstil, stadsodling och permakultur. Han berättade att nästan allt jordbruk i Vietnam är småskaligt, så som Ngocs morbors. Det fick min tanke att svindla. Tänk att alla riskorn, alla bananer och mangos som jag ser i luftkonditionerade köpcentra och i svettiga marknadsgytter har blivit plockade av en människohand. Vilken decentraliserad sturktur! Vietnameserna är fortfarande i allra högsta grad ett jordbrukande folk som äger sina egna produktionsmedel. Sen finns det mellanhänder som åker runt och köper upp till exempel ris för att sälja det vidare på marknaden. Phuc hade många visioner. Han ville dels se ett minskat konkurrenstänk mellan småbönderna och mer av samarbete för att ha ett långsiktigt tänk kring grödorna man odlar och inte att man odlar den gröda som funkar bäst på marknaden. Dels ville han se ett grönt Hanoi där den urbaniserade vietnamesen ska få upp ögonen för potentialen i stadsodling. Företaget som han äger ihop med en vän har köpt en övergiven privatresort 5 mil väster om Hanoi där de har börjat experimentera med olika gördor och metoder. Med tiden vill de utveckla platsen till ett ekologiskt odlingskollektiv med WWOOFing. Jag sa att jag ville komma dit och hjälpa till lite. Vi ska försöka få till något. Dessutom planerar Ngoc även min återkomst i hans hemby för att skörda ris. Tillbaka till framtiden!


[1] Evans, Gough, Harkness, m.fl. (2006) How progressive is Social Security in Viet Nam?