Människor är så bra!

först...
KONTAKTINFORMATION!!!
Olas nummer: +84 (0)16 47 86 28 41
Blanches nummer: +84 (0)16 92 48 21 27

Vår adress:
Ola Terlegård/Princesse Blanche Ona
tel. 016 47 86 28 41
52D3 Voun Dao Villa
685 Lac Long Quan, Hanoi
VIETNAMN

ja, telefonnumret ska stå med i adressen! Skicka ett vykort eller ett sms!

Jag är en person som acklimatiserar mig snabbt. Jag antar att det ligger i min postmoderna natur. Allting är relativt. Så här kan man också göra, registrerar jag snabbt, och går vidare i mina tankar. Jag är upptagen av att leta efter likhet. Även i ett nytt land, i en ny kultur där skillnad regerar har jag likhetsantennerna utfällda. Hjärnan går på högvarv för att förklara, förstår för att normalisera, betona att vi i grunden är lika. Likhet är helande. Men skillnad är spännande och utvecklande. Därför var det upplivande att ha två extra par ögon här i drygt två veckor. Ögon som satte ord på skillnader och lät sig förundras. Det är ofta just förundran jag går miste om i min normaliserings och komplexifiering av den sociala verkligheten. De extra paret ögon tillhörde Mattias Jägerskog, en riktig livskonstnär och äventyrare. Hans vistelse här hade två faser. Fas ett: staden och vardagen. Fas två: havet och härligheten. Under fas ett flanerade vi Hanois tvättbeklädda bakgator, deltog i en internationell socialarbetarkonferens som sändes i nationell TV, besökte flod- och bergsomhuldade tempel och vägledde vietnamesiska ungdomsfingrar att hitta rätt på gittarens greppbräda.

"Stand up in the boat and shout 'Ang ju em' to everyone
we meet. It means Good afternoon." Jag lydde och
responsen var enorm. När vi var framme vid templet
avslöjar vår roddare att det betyder 'jag älskar dig'.

Därefter guppade vi ut i fas tvås grumliga turkosa vatten och såg Halong bay från båt och kajak, räddade två krabbor från ett fiskenät, förälskade oss i Quan Lan Island och blev upptagna där som fullvärdiga öbor av den öppenfamnade befolkningen.

Halong bay:

Vår eminente guide Sunny som gjorde själ för sitt namn. Han lös upp vår tillvaro med ironimarinerade skämt, historiska legender och omtänksamt lagom restriktiv ordningsupprätthållande.

Quan Lan:

Vårt hotell Ngan Ha. Mattias tillsammans med den sjukt tydliga och varmhjärtade hotellföreståndaren Ngan.

Bröllopsfest som vi trillade in på.

Mattias claims the beach.

Everything the sun touches...

Fotboll med skickliga 8-åringar.

Blanche och Emma-Clara mötte upp på ön som upptäcktes från cyckelsadeln.

En mindre charmig sida av ön. Skogssoptipp.

Grannhotellet Hai Ha. Kieu fixade matlagningskurs åt oss. Vårrullar!

...sen den obligatoriska karaoken.

Människor är så bra! För att citera Mattias. Alla möten vi har haft med människor som vill väl. Man blir glad. Vår första kväll på Quan Lan tar Mattias och jag en promenad genom öns centralort. Färgglada, för ovanlighetens skull fristående, hus radar upp sig längs huvudgatan likt dockskåp. Vardagsrummet är på bottenplan med vidöppna dörrar och är dom stängda spelar det inte så stor roll för de är ofta i glas likt butiksentréer. Vi ser rätt in i vardagsrummet på familjer som äter middag, ser på TV eller spelar kort. Butiksanalogin är inte långsökt. Många kombinerar sina hem med service- och affärsverksamhet. Flera gånger åt vi middag i hotelllobbyn samtidigt som familjen som driver hotellet äter sin middag på bordet bredvid. I cykelverkstaden står en säng, bakom fruktdisken leker barnen och morfar ser på TV, osv. Gränserna mellan gatan och hemmet, jobbet och hemmet, mellan det offentliga och det privata, arbete och fritid suddas ut. Livet och arbetet är så enormt mer integrerade med varandra här i Vietnam än i Sverige. På så många plan.

Vi når gatans ände på vår promenad genom samhället med samma namn som ön, Quan Lan. Ur ett av husen flödar en omisskännlig ljudbild, karaoke. Smäktande balader uppburna av inlevelserika sånginsatser. Vi gör upp en strategi för att bli inbjudna. Strategi går ut på att stå vid staketet och digga med till musiken. Det funkar. Efter mellan 8 och 10 sekunder kommer husmamman förbi och vinkar tveklöst in oss. Vi slår oss ner runt bordet och sprit och grönt te fylls ständigt på i våra muggar. Musiken är öronbedövande. Stämningen lika hög som volymen. Vi turas om med varannan låt på engelska, varannan på vietnameiska. Karaokemaskinen är ett nästan lika oumbärligt husgeråd som riskokaren i vietnamesiska hem och en utmärkt aktivitet när man inte talar samma tungotal. Jag samlar extrapoäng när jag översätter delar av refrängen i "I just call to say I love you" till vietnamesiska. Öronbedövade och sjukt nöjda lunkar vi hem genom den ljumma havsbrisnatten nynnande på kvällens hits och hälsande glatt tillbaka till alla "hello" och "how are you?".

Nu är Mattias utflugen och vardagen återupptagen i Hanoi. Jag har erbjudit KOTO-eleverna privata gitarrlektioner som jag hoppas kunna komma igång med nästa vecka. För Blanche och Emma-Clara har tempot skruvats upp ordentligt då de förväntas skriva en rapport varje vecka på det genomgådda temat. Nästa vecka ska de läsa om LGBT (lesbian, gay, bi, trans) i Vietnam och besöka en mottagning för barn som utsatts för trafficking. Dom är peppade inför detta!

Berätta i en mening vad som händer för dig just nu!

Stor kram!