The future is bright!

Jag och Ali (Hanoiarbetande, volontärande amerikan) med stöd från Thuy (life skills teacher på KOTO) och Ngan (vietnamesisk volontär) höll i en workshop igår om könsroller i familjeliv och relationer för klass 24 på KOTO där jag volontärar. Trots att hettan, fukten och dånet från en närliggande konsert bedövade våra sinnen så blev dagen innehållsrik och bjud på flera överraskningar. Framför allt var det spännande att få öppna dörren på glänt och kika in i vietnamesiska ungdomars tankevärld kring män och kvinnors roller, plikter och möjligheter.

Hållpunkt 1 var kvinnomuseet. En halvtimme senare än beräknat (Ali konstaterade att tidsplanen dog en förtidig död någonstans på museets tredje våning) stod vi i museets lobby och lapade i oss  de livgivande vindfläktarna från takets AC-anläggning. En guide tog oss runt bland museets utställningshallar som täckte de flesta aspekter av kvinnors liv i Vietnam. Bröllopsprocedurer, arbetsredskap, barnafödande och fantastiska dräkter från de olika etniska minoriteterna visas och förklaras. Jag har varit där en gång förut och det är verkligen ett välgjort och omfattande museum. Hur är den kritiska massan undrar ni förstås? Jag är inte rätt person för att ge ett slutgiltigt omdöme på den punkten men mitt intryck var blandat. Bland annat visar de etniska grupper med matrilinjära familjestrukturer och porträtterar kvinnliga hjältar och matyrer under amerikanska kriget vilket kan ses som ett försök att  lyfta fram kvinnlig kapacitet och mångfald av kvinnliga roller. Samtidigt tycker jag att museet tenderar bekräfta skillnadsförhållandet mellan kvinnor och män genom att endast återge kvinnors traditionella roll och sedan lämna det där okommenterat och oproblimatiserat. Dom slänger inte feministiska analyser i ansiktet på en precis. Man får komma på dom själv. Och det gjorde jag, men kanske inte KOTO-ungdomarna.


Dagens första överraskning kom i utställningsrummet om graviditet. Ngan, volontär som på ett strålande sätt agerade tolk och stödledare åt oss under dagen, återberättade guides utläggning. Guiden berättar om det stora antalet kvinnor som är oförmögna att få barn vilket innebär en djup sorg för dessa kvinnor. Samtidigt, fortsätter guiden, är det många ungdomar som blir med barn och utför obekymrat aborter. Guiden menar på att dessa ungdomars beteende är ett slags hån mot kvinnor som inte kan få barn. Guiden säger detta med ett harmoniskt ansiktsuttryck och inga av ungdomarna reagerar nämnvärt trots uttalandets starka karaktär. Det gör däremot Ali (som bland annat har volontärarbetat för vårdorganisation i Vietnam om just reproduktiv hälsa). Dock endast inför mig och Ngan. Någon allmän diskussion på temat blev det under dagen.

Idag har jag forskat vidare i situationen kring aborter i Vietnam och blev tämligen förvånad över vad jag fann. 1993 formaliserade Vietnam sin en-till-två-barnsregel "so people may enjoy a plentiful and happy life." [1] Detta är ju inte speciellt förvånande av en kommunistiskt präglad regim. Men i samband med det fick staten ett ansvar att förse den gifta befolkningen med preventivmedel, familjeplaneringsutbildning organiserades och fri abort för gifta kvinnor fram till 22 veckan infördes på såväl statliga som privata vårdinrättningar. Idag har Vietnam asiens högsta och världens femte högsta abortnivå där ca 40% av alla graviditeter slutar med abort [2]! Vem kunde tro det? En växande andel av dessa aborter utförs av ogifta, minderåriga kvinnor. Samtidigt som en sexuellt aktiv livstil blir allt vanligare bland vietnamesiska ungdomar är sex före äktenskapet fortfarande tabu i Vietnam och gravida minderåriga kan få utstå sociala saktioner och diskriminering. Familjeplaneringsprogrammen som endast är riktade mot gifta par missar helt denna grupp vilket gör tonårsgraviditeter till ett växande problem i Vietnam [3]. I ljuset av denna informationen kan jag förstå museeguidens intention att förebygga tonårsgraviditeter, även om hennes upplägg med skambeläggning var förfärligt.

Efter museeumet promenerade vi till en närliggande park där vi lekte lekar på temat och höll värderingsövningar. Det var en utmaning att hålla deltagarna engagerade då värmen var tryckande, distraktionsmomenten många och oljudet från musikeventet i andra änden av parken gjorde att vi fick skrika för att höras. På påståendet att mammen ska ha det sista ordet i familjebeslut så återfanns ett tydligt könsmönster bland ja- och nejsägarna. Generellt höll pojkarna med medan tjejerna protesterade. Några av killarna framlade argumentet att ett enmannabeslut effektiviserar en annars tidskrävande och omständlig dialogprocess. Varför just mannen skulle ha den beslutsrätten lämnades obesvarat. Samma mönster, dock med några flickor som gick över till pojkarnas sida, återupprepade sig på påståendet om att kvinnan är av naturen mer lämplig att ta hand om barn. Här menade en av killarna på att bärandet och födandet av barnet ger ett speciellt band mellan moder och barn som inte pappan kan match. Tjejerna på nejsidan menade resolut att båda föräldrar kunde ta hand om barn. Jag spetsade till frågan och undrade om en man ensam kunde uppfostra sina barn. Det höll alla med om utan invändningar.

Alla utom en. Och här kommer dagens andra stora oväntade händelse. In på scenen gör nu en 12-årig grabb entré som har vistats i samma park och blivit nyfiken på vår aktivitet. Högljutt menar han på att det blir problematiskt i och med att män inte kan amma. Församlingen briserar i förvånade skratt över pojkens frimodighet och lustighet. Jag märker hur den föredetta halvloja ungdomsgruppen får nytt liv av pojkens åsiktinjektion. Jag och Ali tittar på varandra och nickar imponerat.

Nästa påstående. En man och hustru ska dela alla sina inkomster på ett gemensamt konto som de gemensamt bestämmer över. Ännu en ganska tydlig könsuppdelning med en majoritet killar på nej-sidan och tjejer på ja-sidan. I fronten på ja-sidan står den 12-åriga pojken. Vi hinner inte fördela ordet innan han går till attack. Med en röst som vida överröstar skrålandet från musikevenemanget, i en framåtlutad position som en spänd båge och med hoppiga utfall mot den nejsägande killgruppen fullkomligt flödar han i sin argumentation för, inte delning av parets ekonomi, utan för att hustrun ensam ska ha hand om både mannens och hustruns tillgångar. Jublet är totalt! En av killarna tar strid och försvarar sin position. Lillgrabben svarar utan betänketid och med eftertryck och en duell mellan de två utspelar sig med sina respektive meningsfränder som påhejande supportrar. Det enda jag och Ali förstår är att lillgrabben får det sista ordet och tillsynes vinner den retoriska kampen. Jag laddar inför nästa påstående som jag har förväntat mig ska ge lite härlig dynamisk polemik: "Det är lite pinsamt om hustrun tjänar mer än sin man". SAMTLIGA håller inte med! Men några axelryckningar säger en kille att det är normalt. Jag slås av att socila könskoder inte är så förutsägbara som jag alltid tänker. Vi får ingen vidare förklaring av detta utfall men jag kan tänka mig att i ett land där fattigdom och knapphet är påtaglig så har man inte råd med att skämmas över en sådan sak.

Vi fortsätter med en fyrahörnsfråga om vad för råd man ska ge till en kvinnlig vän vars partner har varit otrogen. Alternativen sträckte sig från "Sluta lipa! Killar är sådana!" till "Gör omedelbart slut för han är en idiot!". Både killar och tjejer lutar mot konfrotation-och-göra-slut-alternativen. Än en gång gör vår 12-årige hjälte ett radikalt uttalande. Jag och Ali vänder oss mot vår tolk Ngan som i salig förvåning upprepar "OMG OMG". Denna gång tyckte han att om män kan ha flera kvinnor varför skulle inte då kvinnor kunna ha flera män. The future is bright, utbrister Ali, och vi hukar oss ner brevid grabben för att ta idolbilder. Denna grabbs förmåga att ifrågasätta förgivettagna normer berikade samtalet och gav mycket bränsle till debatten.

Värmen och aktiviteterna hade tagit ut sin rätt och Thuy bad oss hoppa över vår avslutningspunkt där vi skulle dela med oss om perspektiv från Sverige respektive USA. I ett redan för långt blogginlägg klistrar jag nedan in vad jag tänkte säga. Så säger jag det till er istället. Kanske kan det intressera någon. Man får förståelse för sitt eget sammanhang i mötet med andra.

VI LÄNGTAR EFTER ER!! VI LÄNGTAR EFTER HAMMARKULLEN, EFTER VÅRA FAMILJER OCH VÄNNER! OCH VI KOMMER SNART HEM! (7-11 juli är vi i HK, 11-28 juli är vi i Norge, 28 juli och framåt är vi i HK)



Källor
[1] Resolution of 1993 on Policy Concerning the Population and Family Planning Work. Hanoi Voice of Vietnam Network. Retrieved 12 March 2015.
[2] http://www.aljazeera.com/indepth/features/2014/08/vietnam-tackles-high-abortion-rates-2014827131119357230.html
[3] http://tuoitrenews.vn/society/11574/vietnam-tops-southeast-asia-in-abortion-among-minors


-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Making love in Sweden

MOST EQUAL, STILL FAR FROM EQUAL
During the last 200 year Sweden has been working hard for equality between men and women. Sweden has been internationally acknowledged as the most equal country in the world. Last month a government investigation said that we are far from equality in Sweden! Progress is very slow. Men have a lot more high status positions, higher salary, women do most of the home work and women suffer from a great amount of violence, abuse and sexual harassment by men. This proofs how hard it is to break the unequality between men and women. It is been like this for thousands of years and it will not be changed very quickly. Not even in 200 years. STILL we have started to improve women’s rights and opportunities in Sweden. Compared to Vietnam you will see more women doing a career, parents sharing house work and even being home with their babies (we have 480 days of parental leave, 60 days reserved for the father). In Sweden both men and women get married late and have children late and first focus on getting an education and a steady income. Once having a baby they combine it with working. Within 1.5 years after having a child usually both parents are back to work.

INDIVIDUALIZATION…
In the same time we have become more and more individualized (cá nhân hóa). We have a big social security system (an sinh xã hội) which gives you money if you are poor, unemployed and sick. The state has taking over the role of the family or your partner as the social safety net (mạng lưới an toàn xã hội). This has led to a society where both men and women have the possiblity to live by themselves. We don’t economically need each other in Sweden as you do in Vietnam. This makes it easier to be more flexible with relationships.

…AND ROMANCE…
But still Swedish people think it is very important to find someone! People love love! We love the thought of the happy partnership and we desperately pursuit that dream. We are very affected by the romantic ideal in movies: “and so they lived happily ever after”. And when the reality of relationship is not that lovely and happy we think something is wrong and we break up. In Sweden divorce is common. It is also completely socially accepted to divorce or to live as a single mother or to live together and have kids even if you are not married. Of course this is good. If you are in a bad relationship (maybe you hurt each other emotionally or even physically) you can end that relationship without feeling shame from society and without being in a financial impossible situation.

…MAKES LOVE HARDER
More flexible relationships are also a big challenge. Because relationships needs a lot of time, work, patience and endurance (sức chịu đựng) to grow strong and for the love to bloom. And sometimes you give up too easy. I think this is the biggest challenge for relationships in Sweden: to change our view on relationships from “finding the right one” to “making your partner the right one”. Love is not about finding. It is about making. Love is a verb, something you do. It is a hard work of listening, caring, giving gifts, making sacrifices, taking time, forgiving and encouraging. I’m fighting that struggle every day with my girlfriend. It’s not romantic. But it is life changing.