Vart jag mig i världen vänder...

...står min lycka i Guds händer.

Praktiken är klar. Betygen är satta. Foten har satts på Kambodiansk mark efter några dagar i Syd Vietnams storstäder. Liggandes på en solstol vid en liten fyrkantig pool med ett träd i mitten försöker jag nu sammanfatta mina fyra månader i främmande land.

På hotellet i Kamboja.

Vikten av gemenskap i mötet är det som sammanflätar stor del av denna praktiken. Vad är det som kan förvandlas i oss om vi låter andra människor med deras historier och personligheter träda in i livet och påverka tillvaron? Tror att man då kan börja reflektera över hur man själv har det och låta jämförelsen bli till en lärorik resa där man tar med sig en del hem och gör till sitt eget. Som utlänning i Vietnam fick man mycket uppmärksamhet. Ibland sådan man tyckte om och ibland sådan man kunde vara utan. På universitetet sågs vi som en resurs genom att vi kunde bra engelska blev vi en resurs till elever som ville lära sig mer engelska. Våra privat lektioner blev mer som samtal där vi utbytte kunskaper från två olika länder och dem var väldigt måna om att få höra om hur det funkar i Sverige och hur vi jobbar som social arbetare där. Vid ett tillfälle frågade en av våra lärare oss hur socialförsäkringar fungerade i Sverige något ingen av oss kände att vi kunde svara på. Viljan till att lära sig och utvecklas hela tiden är stor i Vietnam. Det märks att det är ett land under uppsving som ser varje utlänning som en möjlighet till att få lära sig mer om ett liv utanför deras eget land.

Första helgen vi hade i Hanoi förjde vi med lärarlaget på en dagsresa till två tempel utanför stan och ett ålderdomshem. Det sistnämnda är väldigt ovanligt här då familjerna tar hand om sina gamla. Detta är en utveckling som jag tor man kan se runt om i världen i länder som får bättre ekonomi. Platsen vi kom till var väldigt fin med pool och trädgård med stora ytor för promenader. Många av mina lärare utbrast att dem själva verkligen skulle vilja bo så när dem bli gamla. Vad jag såg var en utveckling där de äldre skjutsas lägre ifrån sin familj och blir mer ensamma trotts den fina miljön. Vet inte in jag tycker att det är en utveckling i sätt riktning. 

För mig har synen på vad en social arbetares uppgift är förstorats. Det handlar inte om vad jag gör, om det är att jobba på ett barnhem i Indiens berg och utvecklar en verksamhet där eller om jag lär ut engelska till utsatta ungdomar som ett redskap till att få jobb. Det handlar om till vilken anledning jag arbetar. Varför gör jag det jag gör som socialarbetare jo för att stärka individens egenmakt i sitt liv. Det tar jag med mig hem som en påminnelse. 

Nu är det snart lunch här i Kambodja och vi ska hyra motorcyklar för att ta oss runt i stranden. Allt gott från en Princessa på semester. 

Vad är det som gör att relationerna blir så laddade här?

Det är som att det är ett uppskruvat flöde av ömsesidiga gåvor i det mellanmänskliga samspelet. Att vara i KOTO-ungdomarnas närhet är som social ljusterapi. Dom lyser när dom ser mig; överlyckliga över de mest basala ordutbyten. Oh, mr Ola, how are you today sir? Nice to meet you! Och klassikern: Enjoy your meal! Fokuserade blickar, glada tillrop, artigheten, samtalen, sammantaget blir det högkoncentrerad intravenös uppskattning, tillräckligt för att göra vem som helst hög på livet. Skratten haglar över de mest lättsamma trivialiteter. You don't know that? You're very very crazy! Det lättsamma väger tungt. Jag är en av de första personerna i deras liv som de har en riktig konversation med på engelska. Med riktig menar jag en konversation som inte äger rum i ett, ofta opedagogiskt, skolsammanhang. Jag är en av de första relationerna (nästan) helt förmedlad av ett annat språk. Detta svårbemästrade och statusfyllda språk som engelskan är här. Det ligger mycket stolthet i det. Lägg där till att dessa ungdomar har en bakgrund präglad av fattigdom och sporadisk skolgång, präglad av dystra framtidsutsikter. Det sätter våra omärkliga samtal i ett annat perspektiv. Konsten att tala engelska här är definitivt en klassfråga (den kommunala skolan lyckas inte bryta igenom barriären och privatskolor/privatkurser kostar skjortan). De är oerhört medvetna om vilken chans de har getts genom KOTOs yrkesträningsprogram och de förvaltar den chansen med stort allvar och energiskhet. Ibland så jag nästan blir lite orolig över deras disciplinerade livsföring. Men så lugnas jag av händelser som dagens när halva gruppen oblygt somnar under min workshop om mansnormer. Det har fortfarande ett sunt mått av likgiltighet och tonårsfasoner.

Med vissa har jag kommit bortom standardfraserna. Luckor som öppnas av förtroliga samtal i mellanrummen, i trappan, på bänken, på gatan utanför. Så obehindrat delar de sina känslor. Delar med sig av sin berättelser, sina drömmar, sina känslor i nuet, känslor om händelser på KOTO, känslor om oss. Ngoc som tagit med mig till både sin hemby och sitt barnhem och berättat om hans familjs svåra umbäranden. My som ogenerat berättar att sedan första gången vi sågs har jag fått henne att oförklarligt känna sig glad. Quang som, från att inte ens vågat se på mig, än mindre tilltala mig, lärs sig gitarrackord på löpande band och bubblar av frågor. De investerar så otroligt mycket i sina relationer till mig så jag blir alldeles berusad. Den senaste veckan har det faktum att jag snart ska åka präglat snart sagt varenda samtal med KOTO-ungdomarna. Dom låter mig ocensurerat veta att dom kommer att sakna mig. Både ungdomar jag umgåtts mycket med och dom jag knappt hunnit träffa alls. Alla kommer sakna mig! Dom säger det om och om igen. Men vi känner ju knappast varandra, tänker jag. Vi har ju bara varit artiga och skojat om att mina påsar under ögonen ser ut som smink! Det spelar ingen roll. Jag representerar något betydelsefullt. Och det beror inte bara på min sociala förmåga och charm. Som jag nämnde innan så är det extra laddat att bli vän på engelska. Det är också speciellt att ha en vänskaplig relation med en (vit) "foreigner" med allt vad en sådan representerar i unga vietnamesiska medvetanden. Jag har funderat på hur de här påverkar samtalen. En av våra vietnamesiska vänner har öppnat upp sig mycket för oss angående frustrationen i att vara hårt hållen hemifrån. För henne blir vi i egenskap av västerlänningar den individuella frihetens representanter. Det märks att hon söker efter att få den individuella friheten bekräftad genom oss och när hon hittar den dricker hon djupt ur det funna tankegodset. På väggen över hennes säng finns drömmen om Europa illustrerad med bilder på huvudstäder och en text som längtansfullt proklamerar att en dag kommer den stora resan bli av. Drömmen att resa ploppar upp allt som ofta här och ses till stor del som ett västerländskt privilegium.

Det faktum att jag är volontär och inte personal på KOTO ger mig också andra förutsättningar för att bygga relationer av mer informell och ömsesidig karaktär. Jag upplever att jag har och tar mig större friheter i att också dela med mig av mig själv i mötet med ungdomarna än vad den fasta personalen gör. Det leder till att jag i högre grad framträder som en person inför ungdomarna, och inte en professionell. Den fundamentala förutsättningen att jag som volontär inte får betalt för att vara där verkar vara en god jordmån för tillit. Detta har gett upphov till att ledningen har haft förtydligande samtal med oss volontärer om var gränserna går för umgänge och vänskapligt samspel med ungdomarna. Besök i en ungdomas hemby var till exempel ett rejält policyövertramp. Den viktiga frågan om för vems skull vi anknyter till ungdomarna. har lyfts. Vi är här en kort tid. Starka emotionella band blir också starka emotionella uppbrott. Ledningen har också påminnt oss om att ungdomarna inte ska ha så pass mycket fritid att de har tid att spendera den på oss. De är där för att fokusera på sina studier, sin yrkespraktik och därefter de hushållssysslor de har på internaten. De har fått chansen gratis, men livet i KOTO är inte lättköpt. Fem dagar i veckan antingen studerar dom eller jobbar ett åttatimmarpass på restaurangen. Två till tre gånger i veckan ansvarar de för en hushållssyssla (handla mat, laga mat eller städa hela internatet). Kl 20-22 är officiell läxläsningstid. Därutöver tillkommer privata sysslor som att handtvätta sina kläder. Det är en sträng fostran och många ungdomar vittnar om att tiden på KOTO har inneburit en mental övergång från barn till vuxen.

Vad det än beror på så finns den där: den betydelsefulla relationen. Nu i uppbrottets tider så blir det så kännbart. Jag har knutit an till dessa små liv. Eller, för att få en bättre bild av proportionerna i relationsarbetet, har de obevekligen dragit in mig i sina kraftfält likt en ynklig rymdskyttel i USS Voyagers tractor beam. Jag är en sucker for trainee love. And they love me yeah yeah yeah. Så oförtjänt, så oprovocerat. Känner mig egentligen inte klarare över frågan nu än när jag började skriva det här inlägget. Det är kanske egentligen bara så enkelt att vi tycker om varandra.


Jag har fått mitt visum förlängt. Lättnad.


Det är lite som att jag har kapat den här bloggen. Och nu skriver Blanche rapport denna veckan så hon har fullt upp med det. Hon hälsar att hon mår bra men längtar hem till Sverige som en kalv efter kossans spensliga spena.

Tårtbakarträning

Sport på UNIS varje onsdag

Cuong tyckte att cappuccinon var stark

På den berömda KOTO-restaurangen på Van Mieu

På väg hem från restaurangen i blandade tillstånd

Två av mina mest ivriga gitarrelever, Cuong och Huyen

Rollspel om oplanerade graviditeter. Vems fel är det? Vems är ansvaret?

Hon: vi gifter oss! Han: gör abort!

Statistik över mansnormernas samhällskonsekvenser. En tredjedel av någon gång gifta vietnamesiska kvinnor
har någon gång utsats för fysiskt våld. #patriarkatetvetingagränser

Än så länge är 80 % av killgruppen vakna!

Gränsland

Now my (Ola's) passport and future stay in Vietnam lies in the hands of Chloe and I'm 110 bucks lighter :) Exciting! I found her through a post on Hanoi Massive fb-group where she promised a cheap and painless process. Four hours later we met in downtown Hanoi. She was sitting outside a coffee shop, dressed in casual clothes, with a cigarette in one hand and her iphone in the other (hey, Vietnamese women don't smoke???). Super informal impression! I decided to trust her after she showed me three American passports that she just got back from the immigration office with approved visa extension stamps.

She said that she never had a customer asking as many questions as I did. Then she showed me an old receipt of a 30,000,000 VND payment and said that that customer didn't ask anything, just payed. Crazy people, I said, and we laughed.

I had some troubles getting my Visa in Sweden and there are some manual edits on it. This could cause some problem Chloe told me. She also told med that they had given me a version of Visa that expired by the ending of last year. Now I'm crossing my fingers that it will all work out. Otherwise I'm out!

The future is bright!

Jag och Ali (Hanoiarbetande, volontärande amerikan) med stöd från Thuy (life skills teacher på KOTO) och Ngan (vietnamesisk volontär) höll i en workshop igår om könsroller i familjeliv och relationer för klass 24 på KOTO där jag volontärar. Trots att hettan, fukten och dånet från en närliggande konsert bedövade våra sinnen så blev dagen innehållsrik och bjud på flera överraskningar. Framför allt var det spännande att få öppna dörren på glänt och kika in i vietnamesiska ungdomars tankevärld kring män och kvinnors roller, plikter och möjligheter.

Hållpunkt 1 var kvinnomuseet. En halvtimme senare än beräknat (Ali konstaterade att tidsplanen dog en förtidig död någonstans på museets tredje våning) stod vi i museets lobby och lapade i oss  de livgivande vindfläktarna från takets AC-anläggning. En guide tog oss runt bland museets utställningshallar som täckte de flesta aspekter av kvinnors liv i Vietnam. Bröllopsprocedurer, arbetsredskap, barnafödande och fantastiska dräkter från de olika etniska minoriteterna visas och förklaras. Jag har varit där en gång förut och det är verkligen ett välgjort och omfattande museum. Hur är den kritiska massan undrar ni förstås? Jag är inte rätt person för att ge ett slutgiltigt omdöme på den punkten men mitt intryck var blandat. Bland annat visar de etniska grupper med matrilinjära familjestrukturer och porträtterar kvinnliga hjältar och matyrer under amerikanska kriget vilket kan ses som ett försök att  lyfta fram kvinnlig kapacitet och mångfald av kvinnliga roller. Samtidigt tycker jag att museet tenderar bekräfta skillnadsförhållandet mellan kvinnor och män genom att endast återge kvinnors traditionella roll och sedan lämna det där okommenterat och oproblimatiserat. Dom slänger inte feministiska analyser i ansiktet på en precis. Man får komma på dom själv. Och det gjorde jag, men kanske inte KOTO-ungdomarna.


Dagens första överraskning kom i utställningsrummet om graviditet. Ngan, volontär som på ett strålande sätt agerade tolk och stödledare åt oss under dagen, återberättade guides utläggning. Guiden berättar om det stora antalet kvinnor som är oförmögna att få barn vilket innebär en djup sorg för dessa kvinnor. Samtidigt, fortsätter guiden, är det många ungdomar som blir med barn och utför obekymrat aborter. Guiden menar på att dessa ungdomars beteende är ett slags hån mot kvinnor som inte kan få barn. Guiden säger detta med ett harmoniskt ansiktsuttryck och inga av ungdomarna reagerar nämnvärt trots uttalandets starka karaktär. Det gör däremot Ali (som bland annat har volontärarbetat för vårdorganisation i Vietnam om just reproduktiv hälsa). Dock endast inför mig och Ngan. Någon allmän diskussion på temat blev det under dagen.

Idag har jag forskat vidare i situationen kring aborter i Vietnam och blev tämligen förvånad över vad jag fann. 1993 formaliserade Vietnam sin en-till-två-barnsregel "so people may enjoy a plentiful and happy life." [1] Detta är ju inte speciellt förvånande av en kommunistiskt präglad regim. Men i samband med det fick staten ett ansvar att förse den gifta befolkningen med preventivmedel, familjeplaneringsutbildning organiserades och fri abort för gifta kvinnor fram till 22 veckan infördes på såväl statliga som privata vårdinrättningar. Idag har Vietnam asiens högsta och världens femte högsta abortnivå där ca 40% av alla graviditeter slutar med abort [2]! Vem kunde tro det? En växande andel av dessa aborter utförs av ogifta, minderåriga kvinnor. Samtidigt som en sexuellt aktiv livstil blir allt vanligare bland vietnamesiska ungdomar är sex före äktenskapet fortfarande tabu i Vietnam och gravida minderåriga kan få utstå sociala saktioner och diskriminering. Familjeplaneringsprogrammen som endast är riktade mot gifta par missar helt denna grupp vilket gör tonårsgraviditeter till ett växande problem i Vietnam [3]. I ljuset av denna informationen kan jag förstå museeguidens intention att förebygga tonårsgraviditeter, även om hennes upplägg med skambeläggning var förfärligt.

Efter museeumet promenerade vi till en närliggande park där vi lekte lekar på temat och höll värderingsövningar. Det var en utmaning att hålla deltagarna engagerade då värmen var tryckande, distraktionsmomenten många och oljudet från musikeventet i andra änden av parken gjorde att vi fick skrika för att höras. På påståendet att mammen ska ha det sista ordet i familjebeslut så återfanns ett tydligt könsmönster bland ja- och nejsägarna. Generellt höll pojkarna med medan tjejerna protesterade. Några av killarna framlade argumentet att ett enmannabeslut effektiviserar en annars tidskrävande och omständlig dialogprocess. Varför just mannen skulle ha den beslutsrätten lämnades obesvarat. Samma mönster, dock med några flickor som gick över till pojkarnas sida, återupprepade sig på påståendet om att kvinnan är av naturen mer lämplig att ta hand om barn. Här menade en av killarna på att bärandet och födandet av barnet ger ett speciellt band mellan moder och barn som inte pappan kan match. Tjejerna på nejsidan menade resolut att båda föräldrar kunde ta hand om barn. Jag spetsade till frågan och undrade om en man ensam kunde uppfostra sina barn. Det höll alla med om utan invändningar.

Alla utom en. Och här kommer dagens andra stora oväntade händelse. In på scenen gör nu en 12-årig grabb entré som har vistats i samma park och blivit nyfiken på vår aktivitet. Högljutt menar han på att det blir problematiskt i och med att män inte kan amma. Församlingen briserar i förvånade skratt över pojkens frimodighet och lustighet. Jag märker hur den föredetta halvloja ungdomsgruppen får nytt liv av pojkens åsiktinjektion. Jag och Ali tittar på varandra och nickar imponerat.

Nästa påstående. En man och hustru ska dela alla sina inkomster på ett gemensamt konto som de gemensamt bestämmer över. Ännu en ganska tydlig könsuppdelning med en majoritet killar på nej-sidan och tjejer på ja-sidan. I fronten på ja-sidan står den 12-åriga pojken. Vi hinner inte fördela ordet innan han går till attack. Med en röst som vida överröstar skrålandet från musikevenemanget, i en framåtlutad position som en spänd båge och med hoppiga utfall mot den nejsägande killgruppen fullkomligt flödar han i sin argumentation för, inte delning av parets ekonomi, utan för att hustrun ensam ska ha hand om både mannens och hustruns tillgångar. Jublet är totalt! En av killarna tar strid och försvarar sin position. Lillgrabben svarar utan betänketid och med eftertryck och en duell mellan de två utspelar sig med sina respektive meningsfränder som påhejande supportrar. Det enda jag och Ali förstår är att lillgrabben får det sista ordet och tillsynes vinner den retoriska kampen. Jag laddar inför nästa påstående som jag har förväntat mig ska ge lite härlig dynamisk polemik: "Det är lite pinsamt om hustrun tjänar mer än sin man". SAMTLIGA håller inte med! Men några axelryckningar säger en kille att det är normalt. Jag slås av att socila könskoder inte är så förutsägbara som jag alltid tänker. Vi får ingen vidare förklaring av detta utfall men jag kan tänka mig att i ett land där fattigdom och knapphet är påtaglig så har man inte råd med att skämmas över en sådan sak.

Vi fortsätter med en fyrahörnsfråga om vad för råd man ska ge till en kvinnlig vän vars partner har varit otrogen. Alternativen sträckte sig från "Sluta lipa! Killar är sådana!" till "Gör omedelbart slut för han är en idiot!". Både killar och tjejer lutar mot konfrotation-och-göra-slut-alternativen. Än en gång gör vår 12-årige hjälte ett radikalt uttalande. Jag och Ali vänder oss mot vår tolk Ngan som i salig förvåning upprepar "OMG OMG". Denna gång tyckte han att om män kan ha flera kvinnor varför skulle inte då kvinnor kunna ha flera män. The future is bright, utbrister Ali, och vi hukar oss ner brevid grabben för att ta idolbilder. Denna grabbs förmåga att ifrågasätta förgivettagna normer berikade samtalet och gav mycket bränsle till debatten.

Värmen och aktiviteterna hade tagit ut sin rätt och Thuy bad oss hoppa över vår avslutningspunkt där vi skulle dela med oss om perspektiv från Sverige respektive USA. I ett redan för långt blogginlägg klistrar jag nedan in vad jag tänkte säga. Så säger jag det till er istället. Kanske kan det intressera någon. Man får förståelse för sitt eget sammanhang i mötet med andra.

VI LÄNGTAR EFTER ER!! VI LÄNGTAR EFTER HAMMARKULLEN, EFTER VÅRA FAMILJER OCH VÄNNER! OCH VI KOMMER SNART HEM! (7-11 juli är vi i HK, 11-28 juli är vi i Norge, 28 juli och framåt är vi i HK)



Källor
[1] Resolution of 1993 on Policy Concerning the Population and Family Planning Work. Hanoi Voice of Vietnam Network. Retrieved 12 March 2015.
[2] http://www.aljazeera.com/indepth/features/2014/08/vietnam-tackles-high-abortion-rates-2014827131119357230.html
[3] http://tuoitrenews.vn/society/11574/vietnam-tops-southeast-asia-in-abortion-among-minors


-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Making love in Sweden

MOST EQUAL, STILL FAR FROM EQUAL
During the last 200 year Sweden has been working hard for equality between men and women. Sweden has been internationally acknowledged as the most equal country in the world. Last month a government investigation said that we are far from equality in Sweden! Progress is very slow. Men have a lot more high status positions, higher salary, women do most of the home work and women suffer from a great amount of violence, abuse and sexual harassment by men. This proofs how hard it is to break the unequality between men and women. It is been like this for thousands of years and it will not be changed very quickly. Not even in 200 years. STILL we have started to improve women’s rights and opportunities in Sweden. Compared to Vietnam you will see more women doing a career, parents sharing house work and even being home with their babies (we have 480 days of parental leave, 60 days reserved for the father). In Sweden both men and women get married late and have children late and first focus on getting an education and a steady income. Once having a baby they combine it with working. Within 1.5 years after having a child usually both parents are back to work.

INDIVIDUALIZATION…
In the same time we have become more and more individualized (cá nhân hóa). We have a big social security system (an sinh xã hội) which gives you money if you are poor, unemployed and sick. The state has taking over the role of the family or your partner as the social safety net (mạng lưới an toàn xã hội). This has led to a society where both men and women have the possiblity to live by themselves. We don’t economically need each other in Sweden as you do in Vietnam. This makes it easier to be more flexible with relationships.

…AND ROMANCE…
But still Swedish people think it is very important to find someone! People love love! We love the thought of the happy partnership and we desperately pursuit that dream. We are very affected by the romantic ideal in movies: “and so they lived happily ever after”. And when the reality of relationship is not that lovely and happy we think something is wrong and we break up. In Sweden divorce is common. It is also completely socially accepted to divorce or to live as a single mother or to live together and have kids even if you are not married. Of course this is good. If you are in a bad relationship (maybe you hurt each other emotionally or even physically) you can end that relationship without feeling shame from society and without being in a financial impossible situation.

…MAKES LOVE HARDER
More flexible relationships are also a big challenge. Because relationships needs a lot of time, work, patience and endurance (sức chịu đựng) to grow strong and for the love to bloom. And sometimes you give up too easy. I think this is the biggest challenge for relationships in Sweden: to change our view on relationships from “finding the right one” to “making your partner the right one”. Love is not about finding. It is about making. Love is a verb, something you do. It is a hard work of listening, caring, giving gifts, making sacrifices, taking time, forgiving and encouraging. I’m fighting that struggle every day with my girlfriend. It’s not romantic. But it is life changing.

Livet borde vara ett enda stort Homestay

Vi har var på semester för två veckor sedan. Jag tror det är nin första riktiga semester sen jag föddes som är utanför Sverige.

Semester är avtalad ledighet under ett visst antal av årets dagar (Wikipedia 2015). För oss handlade ledigheten om att landet firade 40 år av självständighet och Hong King var kung någon gång i tiden. Tack för det säger jag. 

Vi bokade in två tripper till två olika planeter med två olika bolag. Den första turen tog oss till havet och Halong Bay där vi tillbringade tre hela dagar och två nätter. Vi blev snabbt  vänner med de andra 13 passagerare på båten vilket gjorde resan till en familjär upplevelse med goa skratt ärliga samtal och många skålar.

Vår båt. 

 

Vårt gäng. 

Vi besökte en disco-grotta vilket vi inte uppskattade så mycket pga alla människor och de färgglada spotlightsen mot bergets insida. Paddlade kajak mellan de fantastiska kalstensbergen, en upplevelse som jag sent glömmer. Vilade i en Bungalow vid vattnet och åt förstaklassig mat som prinsar och prinsessor. Tänk hur livet kan se ut för en som har extra pengar i fickan även som student. 

Det jag uppskattade med min första riktiga semester var att jag fick slappna av och glömma bort mina förpliktelser för en vecka.

Den andra turen tog oss till Sapa, en bergsby i nord västra hörnet av landet. Där fick vi en guide vid namn Neu som förde oss på stigar mellan risfält och bufflar. Hon var en trebarnsmor från den första byn vi vandrade till där den etniska minoritets gruppen Black Mhong har sitt högkvarter. Vi bodde två nätter på Homestay vilket innebär att en familj öppnar upp sitt hem för turister som vill bo på ett annat sätt än på hotell. Jag älskade detta sätt att bo på.

Vår guide Neu

Black Mhong gänget som vi vandrade med första dagen som som sedan blev försäljare när vi väl var framme. (Läs mer om detta i Olas förr förra inlägg). 

De första hemmet vi kom till ägdes av detta par.

 

De hade två söner var av ena bodde hemma och hjälpte till med huset och boskapen. Två minuter bort var floden som vi snabbt kastade oss i. Efteråt fick vi veta att där simmade en hel del ormar något vi var glada över att inte tänka på innan. I deras hem njöt jag av enkelheten. Vi tvättade våra kläder och hänge frimodigt upp dem på den lilla innergården. Till middag bjöds det på stor buffé (vilket är vardag här i Vietnam) man dukar upp alla möjliga sortes mat och blir tilldelad en liten skål och ett par pinnar att äta med. Alla sätter dig vid borde, äter dricker och skålar för full hals i risvin, seden säger att man måste skåla i minst fyra glas (shotsglas) för att visa uppskattning. Efter någon mils vandring i hetta satt supen bra då sömnen blev en Guds gåva. 

Platsen vi badade på (ovan) och platsen för vårt första Homestay (nedan) som ligger på andra sidan bron. 

Dag nummer två. 

Vårt andra hem var ett hus på pålar, stort och rymligt men i enkelhet. Det ägdes av en familj med två yngre barn och en i magen. Här njöt jag av utsikten hjälpte till att laga mat och blev snabbt en i familjen. Efter två dagars vandring kändes det som att våran guide Neu var mer som en gammal vän än en guide. Jag visade bilder på mitt hem och min familj och hon på sin. Jag kände en trygghet då Neu lutade sig mot mig i köket där vi satt och bara var ett med elden och TV:n. Jg såg mig själv leva i byn med Ola och våra fem barn som sprang runt och vallade ankorna och Neu lärde mig allt hon kunde om att sy och odla ris. Här kunde jag stanna länge. 

Homestay nr 2, mor och yngsta dotter. 

Sista dagen tog Neu oss till ett vattenfall bara några kilometer från huset. Alltså Ååååååå vad underbart med vatten som var rent och badvänligt och kallt. Gud vet allt vad människan behöver en het sommardag i bergen.