Vart jag mig i världen vänder...

...står min lycka i Guds händer.

Praktiken är klar. Betygen är satta. Foten har satts på Kambodiansk mark efter några dagar i Syd Vietnams storstäder. Liggandes på en solstol vid en liten fyrkantig pool med ett träd i mitten försöker jag nu sammanfatta mina fyra månader i främmande land.

På hotellet i Kamboja.

Vikten av gemenskap i mötet är det som sammanflätar stor del av denna praktiken. Vad är det som kan förvandlas i oss om vi låter andra människor med deras historier och personligheter träda in i livet och påverka tillvaron? Tror att man då kan börja reflektera över hur man själv har det och låta jämförelsen bli till en lärorik resa där man tar med sig en del hem och gör till sitt eget. Som utlänning i Vietnam fick man mycket uppmärksamhet. Ibland sådan man tyckte om och ibland sådan man kunde vara utan. På universitetet sågs vi som en resurs genom att vi kunde bra engelska blev vi en resurs till elever som ville lära sig mer engelska. Våra privat lektioner blev mer som samtal där vi utbytte kunskaper från två olika länder och dem var väldigt måna om att få höra om hur det funkar i Sverige och hur vi jobbar som social arbetare där. Vid ett tillfälle frågade en av våra lärare oss hur socialförsäkringar fungerade i Sverige något ingen av oss kände att vi kunde svara på. Viljan till att lära sig och utvecklas hela tiden är stor i Vietnam. Det märks att det är ett land under uppsving som ser varje utlänning som en möjlighet till att få lära sig mer om ett liv utanför deras eget land.

Första helgen vi hade i Hanoi förjde vi med lärarlaget på en dagsresa till två tempel utanför stan och ett ålderdomshem. Det sistnämnda är väldigt ovanligt här då familjerna tar hand om sina gamla. Detta är en utveckling som jag tor man kan se runt om i världen i länder som får bättre ekonomi. Platsen vi kom till var väldigt fin med pool och trädgård med stora ytor för promenader. Många av mina lärare utbrast att dem själva verkligen skulle vilja bo så när dem bli gamla. Vad jag såg var en utveckling där de äldre skjutsas lägre ifrån sin familj och blir mer ensamma trotts den fina miljön. Vet inte in jag tycker att det är en utveckling i sätt riktning. 

För mig har synen på vad en social arbetares uppgift är förstorats. Det handlar inte om vad jag gör, om det är att jobba på ett barnhem i Indiens berg och utvecklar en verksamhet där eller om jag lär ut engelska till utsatta ungdomar som ett redskap till att få jobb. Det handlar om till vilken anledning jag arbetar. Varför gör jag det jag gör som socialarbetare jo för att stärka individens egenmakt i sitt liv. Det tar jag med mig hem som en påminnelse. 

Nu är det snart lunch här i Kambodja och vi ska hyra motorcyklar för att ta oss runt i stranden. Allt gott från en Princessa på semester. 

Vad är det som gör att relationerna blir så laddade här?

Det är som att det är ett uppskruvat flöde av ömsesidiga gåvor i det mellanmänskliga samspelet. Att vara i KOTO-ungdomarnas närhet är som social ljusterapi. Dom lyser när dom ser mig; överlyckliga över de mest basala ordutbyten. Oh, mr Ola, how are you today sir? Nice to meet you! Och klassikern: Enjoy your meal! Fokuserade blickar, glada tillrop, artigheten, samtalen, sammantaget blir det högkoncentrerad intravenös uppskattning, tillräckligt för att göra vem som helst hög på livet. Skratten haglar över de mest lättsamma trivialiteter. You don't know that? You're very very crazy! Det lättsamma väger tungt. Jag är en av de första personerna i deras liv som de har en riktig konversation med på engelska. Med riktig menar jag en konversation som inte äger rum i ett, ofta opedagogiskt, skolsammanhang. Jag är en av de första relationerna (nästan) helt förmedlad av ett annat språk. Detta svårbemästrade och statusfyllda språk som engelskan är här. Det ligger mycket stolthet i det. Lägg där till att dessa ungdomar har en bakgrund präglad av fattigdom och sporadisk skolgång, präglad av dystra framtidsutsikter. Det sätter våra omärkliga samtal i ett annat perspektiv. Konsten att tala engelska här är definitivt en klassfråga (den kommunala skolan lyckas inte bryta igenom barriären och privatskolor/privatkurser kostar skjortan). De är oerhört medvetna om vilken chans de har getts genom KOTOs yrkesträningsprogram och de förvaltar den chansen med stort allvar och energiskhet. Ibland så jag nästan blir lite orolig över deras disciplinerade livsföring. Men så lugnas jag av händelser som dagens när halva gruppen oblygt somnar under min workshop om mansnormer. Det har fortfarande ett sunt mått av likgiltighet och tonårsfasoner.

Med vissa har jag kommit bortom standardfraserna. Luckor som öppnas av förtroliga samtal i mellanrummen, i trappan, på bänken, på gatan utanför. Så obehindrat delar de sina känslor. Delar med sig av sin berättelser, sina drömmar, sina känslor i nuet, känslor om händelser på KOTO, känslor om oss. Ngoc som tagit med mig till både sin hemby och sitt barnhem och berättat om hans familjs svåra umbäranden. My som ogenerat berättar att sedan första gången vi sågs har jag fått henne att oförklarligt känna sig glad. Quang som, från att inte ens vågat se på mig, än mindre tilltala mig, lärs sig gitarrackord på löpande band och bubblar av frågor. De investerar så otroligt mycket i sina relationer till mig så jag blir alldeles berusad. Den senaste veckan har det faktum att jag snart ska åka präglat snart sagt varenda samtal med KOTO-ungdomarna. Dom låter mig ocensurerat veta att dom kommer att sakna mig. Både ungdomar jag umgåtts mycket med och dom jag knappt hunnit träffa alls. Alla kommer sakna mig! Dom säger det om och om igen. Men vi känner ju knappast varandra, tänker jag. Vi har ju bara varit artiga och skojat om att mina påsar under ögonen ser ut som smink! Det spelar ingen roll. Jag representerar något betydelsefullt. Och det beror inte bara på min sociala förmåga och charm. Som jag nämnde innan så är det extra laddat att bli vän på engelska. Det är också speciellt att ha en vänskaplig relation med en (vit) "foreigner" med allt vad en sådan representerar i unga vietnamesiska medvetanden. Jag har funderat på hur de här påverkar samtalen. En av våra vietnamesiska vänner har öppnat upp sig mycket för oss angående frustrationen i att vara hårt hållen hemifrån. För henne blir vi i egenskap av västerlänningar den individuella frihetens representanter. Det märks att hon söker efter att få den individuella friheten bekräftad genom oss och när hon hittar den dricker hon djupt ur det funna tankegodset. På väggen över hennes säng finns drömmen om Europa illustrerad med bilder på huvudstäder och en text som längtansfullt proklamerar att en dag kommer den stora resan bli av. Drömmen att resa ploppar upp allt som ofta här och ses till stor del som ett västerländskt privilegium.

Det faktum att jag är volontär och inte personal på KOTO ger mig också andra förutsättningar för att bygga relationer av mer informell och ömsesidig karaktär. Jag upplever att jag har och tar mig större friheter i att också dela med mig av mig själv i mötet med ungdomarna än vad den fasta personalen gör. Det leder till att jag i högre grad framträder som en person inför ungdomarna, och inte en professionell. Den fundamentala förutsättningen att jag som volontär inte får betalt för att vara där verkar vara en god jordmån för tillit. Detta har gett upphov till att ledningen har haft förtydligande samtal med oss volontärer om var gränserna går för umgänge och vänskapligt samspel med ungdomarna. Besök i en ungdomas hemby var till exempel ett rejält policyövertramp. Den viktiga frågan om för vems skull vi anknyter till ungdomarna. har lyfts. Vi är här en kort tid. Starka emotionella band blir också starka emotionella uppbrott. Ledningen har också påminnt oss om att ungdomarna inte ska ha så pass mycket fritid att de har tid att spendera den på oss. De är där för att fokusera på sina studier, sin yrkespraktik och därefter de hushållssysslor de har på internaten. De har fått chansen gratis, men livet i KOTO är inte lättköpt. Fem dagar i veckan antingen studerar dom eller jobbar ett åttatimmarpass på restaurangen. Två till tre gånger i veckan ansvarar de för en hushållssyssla (handla mat, laga mat eller städa hela internatet). Kl 20-22 är officiell läxläsningstid. Därutöver tillkommer privata sysslor som att handtvätta sina kläder. Det är en sträng fostran och många ungdomar vittnar om att tiden på KOTO har inneburit en mental övergång från barn till vuxen.

Vad det än beror på så finns den där: den betydelsefulla relationen. Nu i uppbrottets tider så blir det så kännbart. Jag har knutit an till dessa små liv. Eller, för att få en bättre bild av proportionerna i relationsarbetet, har de obevekligen dragit in mig i sina kraftfält likt en ynklig rymdskyttel i USS Voyagers tractor beam. Jag är en sucker for trainee love. And they love me yeah yeah yeah. Så oförtjänt, så oprovocerat. Känner mig egentligen inte klarare över frågan nu än när jag började skriva det här inlägget. Det är kanske egentligen bara så enkelt att vi tycker om varandra.


Jag har fått mitt visum förlängt. Lättnad.


Det är lite som att jag har kapat den här bloggen. Och nu skriver Blanche rapport denna veckan så hon har fullt upp med det. Hon hälsar att hon mår bra men längtar hem till Sverige som en kalv efter kossans spensliga spena.

Tårtbakarträning

Sport på UNIS varje onsdag

Cuong tyckte att cappuccinon var stark

På den berömda KOTO-restaurangen på Van Mieu

På väg hem från restaurangen i blandade tillstånd

Två av mina mest ivriga gitarrelever, Cuong och Huyen

Rollspel om oplanerade graviditeter. Vems fel är det? Vems är ansvaret?

Hon: vi gifter oss! Han: gör abort!

Statistik över mansnormernas samhällskonsekvenser. En tredjedel av någon gång gifta vietnamesiska kvinnor
har någon gång utsats för fysiskt våld. #patriarkatetvetingagränser

Än så länge är 80 % av killgruppen vakna!