Fuktigt men mättande

Yo all ya freezin Swedezzz! Ola vid tangenterna. Blanche utslagen i soffan bredvid mig efter en okristligt tidig skoldag. Om det är till någon tröst så har vi också huttrat våra första veckor i Vietnam. Intensivt och konstant duggregnande, 20-gradigt, snålblåst, en luftfuktighet som vet var skåpet ska stå och icke-tempererade hus har samverkat till en del tandhack och förkylningssymptom. Jag har nyligen blivit av med en envis halsmandelexpansion med tillhörande öronmol. Vet inte om det var den extra nattsömnen eller de ospecifiserade tabletterna som Ms Binh från KOTO hjälpte mig att köpa på ett närliggande apotek. Här köper man inte hela förpackningar utan de plockar ut en karta eller två och skriver sina egna doseringsföreskrifter. Bipacksedlar är för töntar. Jag fick tre olika sorter med mig hem. Googlade. En av dom var mot Parkinson så den skippade jag. De andra två verkade helt ok så dom tog jag. Och vips, nästa dag var jag nästan kry. Och då miskade jag ändå dosen med en tablett/dag. Som sagt, kanske var nattsömnen som gjorde susen ändå.

Efter 12 dagar av regn och kyla ser vi nu ljuset i tunneln. Lagom till Mattias Jägerskog kommer på söndag.

Böckerna i butikerna bugar inför den allomfattande fukten.

Det fuktiga och kyliga klimatet har kontrasterats mot det varma mottagandet av oss här. Blanche och Emma-Clara (eller Princesse och Emmi som vi kallar dom här för att deras namn ska vara uttalbara) hade en och en halv vecka acklimatisering och vetenskaplig-artikel-läsning innan kursstart medan jag introducerades på organisationen KOTO redan tre dagar efter landningen. Flickornas handledare från universitetet är fantaliastiska (!) och hjälper oss med allt från solglasögoninköp till lägenhetshyrning. Här förtjänar Ms. Ha ett extra omnämnande. Idag efter flickornas morgonföreläsning bjöd hon oss på lunch och ledsagade oss sedan runt bland otaliga skobutiker. Detta efter att sovit dåligt, vaknat med migrän, skippat frukost och kommit sent till skolan. Och hon gör det med stor glädje. Tror vi i alla fall, hehe. Jag var på jakt efter skor att sporta i. Varje onsdag har ungdomarna på KOTO sportkväll som jag ämnar delta i. Jag behövde ett par i storlek 44+ vilket skulle visa sig vara lättare sagt än gjort. I den sista butiken stod personalen handfallen inför mina mäktiga fötter. Jag slog ut med handen inför en hel rad med skor som jag kunde tänka att ha på mig. "You have fortyfour?". "Fortyfour no have!". När vi var på väg att gå så tar E-C fram ett par. "Dom här då?". Hon hade hittat dom! Här ska spelas fotboll!

Ms Ha fixar biffen!

KOTO är en NGO (frivilligorganisation) som fungerar som en kombination av ett yrkesträningsprogram och ett socialt företag för utsatta ungdomar i åldern 16-24 år. Det är ett hundratal ungdomar, så kallade trainees, i fyra klasser. Generellt för utsattheten gäller att de har små utsikter till att kunna få tillfredsställande försörjningsmöjligheter. Ofta har de en bakgrund i fattigdom, föräldrafrånvaro och bristande skolgång. Träningsprogrammet är två år och innefattar "hospitality training" (motsvarande Hotell och Restaurang skulle jag tro), lifeskill teaching och engelskaundervisning. Engelskan är central och genomsyrar organisationen. De har ett stort internationellt samarbete och får speciellt mycket stöd från Australien där grundaren Jimmy Pham bott i många år. Här finns flera utländska engelspråkiga volontärer och de försöker stoppa in så mycket engelska som möjligt i yrkesundervisningen. Jag märker att det är stor skillnad på KOTO's trainees och andra ungdomar jag möter på stan. Att prata engelska är inte lika läskigt för KOTO-kidsen som blivit socialiserade och tränade i en miljö som andas internationalitet.

Grönt te serveras var hundrade meter för 1 kr koppen.

"You eat very slow mr. Ola! When we have other volunteer here they do their duty much faster then you. When we eat, we don't do anything else. Only eat. Not talk, not watch TV, not fix things, only look up and smile."

Hung (fabricerat namn) förklarar tillvarons tillstånd för mig med sitt sedvanliga explosionsartade skratt och huvudkastande. Jag och Hung sitter ensamma kvar runt matskålarna. Jag kämpar mot mina svullna halsmandlar med de sista tuggorna. Vi sitter i vardagsrummet i Trainees house number 1. Jag har haft min första gitarrlektion i vår nystartade gitarrklubb och efter det bjöds jag in att äta med huset. Varje KOTO-internat har en husmoder som bor i huset tillsammans med ungdomarna. Jag fick platsen bredvid henne och hon hjälpte mig med jämna mellanrum att fylla på min skål med tofu, vårrullar och morning glory (en stekt grönsak och inte morgontillståndet). Hon tyckte att jag ska äta tre skålar med ris. Jag skrattade åt utmaningen men antog den. Under middagen var det häpnadsväckande tyst. Där satt 17 ungdomar och ingen säger ett knyst. I vanliga fall är dom överallt. Skojar och busar med varandra både när de är lediga och under lektionerna. Nu var dom som förtrollade. Jag njöt av tystnaden men bröt den lite då och då med nyfikna frågor. Efter måltiden gjorde en av ungdomarna grönt te till mig och husmodern. Hung tog plats i soffan bredvid mig och öppnade kranen till sin hjärtekammare. Han berättade stolt om sin bondebakgrund, om att hans mor hade två kor och hur mycket de skulle få nu när de sålde den ena. Lika mycket som en motorcykel. Han berättade om hur hans mor blev förlamad när han var liten och att hans far då sålde marken och försvann. Han berättade om hur lyckligt lottad hav var som tidigt fick flytta till en välgörenhetsorganisation och nu var en av KOTO-lärlingarna. Hans drömmar hade fått en stabil grund att ta ansats ifrån. Nu var siktet inställt på turistguide. Någon gång ville han också åka och hälsa på hans fadderfamiljer i tre europeiska länder. Han skulle lista ut var de bodde och knacka på deras dörr och säga tack för allt de gjort för honom. Som på film, tillade han och slungade huvudet i en oerogonomisk båge bakåt så att jag blev orolig för att den smala halsen skulle knäckas. Men det gjorde den inte. Istället tog han ett paraply och följde mig till bussen. "I'm always excited when a new volunteer comes!".

Entrén till KOTO's träningscenter på Lac Long Quan street.

KOTO-ungdomarna har gett mig ett varmt mottagande. Hung är nog den jag pratat mest med. Han behärskar engelskan väldigt väl och tar sig oblygt friheter i samspelet. Men även en kille som Vo som inte har engelskan i bakfickan bjuder upp till dans. I trappuppgången på träningscentret undervisar han mig engagerat och systematiskt i konsten att räkna till tio på vietnamesiska. Det händer något i maktrelationen när jag hamnar i lärandepositionen. Vo gav mig något som jag behövde. Och det var vackert. Nu ska jag ge honom något han vill ha. Ledsagning i gitarrspelandets ädla konst. Tillsammans med två andra volontärer, Hieu och Ngan, driver vi gitarrklubben som ska rulla 12 veckor framöver. Första lektionen hade jag i tisdags med fyra gitarrer och dubbelt så många lärjungar. Det är lika mycket en övning i tålamod som en övning i gitarrspel. Och parallellprocesser gillar vi socialpedagoger.

Ola, Ngan och Hieu håller i gitarrklubben.