Ansiktsblöja

En naturkraft väller fram på gatorna i Hanoi. Det är den månghövdade motorormen som vid morgon- och eftermiddagstid kommer fram ur sitt bo och ursinnigt pressar sig fram över asfalten. Den vill fram, fram till varje pris. Den spyr avgaser och ger frekvent ifrån sig gälla tut. Och där, mitt i ormens buk, maskerad med blöja, hittar jag mig själv. Bakom mig sitter Blanche tyst. Som om hon koncentrerade sig för oss båda. Jag har blicken krampaktigt fäst på en rutig flanellskjorta framför. Skjortan sitter på Emma-Clara som sitter på en taxi-scooter som jag inte får tappa bort för då hittar vi inte hem. Taxiföraren slänger med jämna mellanrum en orolig blick över axeln för att se om jag är med. Att köra scooter i Hanois rusningstrafik påminner om en dans. Sittandes på scootern försöker jag återkalla instruktionerna från de fåtal danslektioner jag tagit i mitt liv. "Slappna av Ola, spänner du dig trampar du din partner på tårna. Men slappna inte av för mycket. För din partner med fast hand annars blir signalerna otydliga och tårna ömma på nytt." Det är lättare sagt än gjort när man dansar med en orm. En lucka öppnas mellan en bil och en scooter och taxiföraren slinker utan tvekan igenom. Luckan krymper. Den ringlande ormen vill fram, fram till varje pris. Missar jag luckan kommer jag förlora min följebil, min fyr i stormen, ur sikte. Jag vrider om gasen och slinker igenom med några decimeters marginal innan utrymmet sluts bakom oss. Vi sicksackar mellan ett luftigare scooterstim tills det tar stopp. Den inre filen har stängts av för vägarbete och plötsligt har vi bara hälften så mycket utrymme. Flaskhalsen är ett faktum. Men ormens ursinninga längtan framåt vet inga gränser. Scootrarna väller upp på trottoaren och kryssar mellan träd, fotgängare och gatustånd. Vi håller oss till den trögflytande vägfilen. Så tar vägarbetet slut och vi får ny fart igen. En buss i ytterfilen bestämmer sig för att borda en hållplats. Obändigt tvingar den sig genom massan av scootrar som smidigt rundar bussen på alla dess kanter. Den Hanoiianska trafiken må vara kaosartad men den är långt ifrån panikartad. Trots vanvettiga manövrar och ihärdigt tutande så är folk lugna och behärskade. Jag har inte sett en enda arg blick eller hört ett enda upprört utrop. Kaoset är fullkomligt normaliserat och till viss del kontrollerat.

Utanför hotellet kliver vi av på skakiga ben. Emma-Clara och Blanche klappar om mig och tackar för min insats. Jag känner mig som en återvändande soldat från fronten som överlevt mot alla odds. Lesson learned. Hädanefter ska vi slaviskt planera våra scooterturer efter icke-rusningstrafiken.