Hej!

I morgon är det torsdag! Dagen börjar med engelska klubb på vår skola där vi ska träffas en gång i veckan för att prata engelska och stötta ca 15 st andraårs elever i deras engelska. Tanken är att vi i morgon ska berätta om vår favorit film och en maträtt som vi tycker mycket om. Och emellan det tänkte vi att vi skulle ha lite lätt charader, som jag hoppas de andra är sugna på. Ola och Mattias ska vara med vilket ska bli väldigt trevligt. Efteråt ska vi ut och käka lunch tillsammans dem som vill och kan. Sedan vid kl ett har jag och E-C en lektion på två timmar och efter det ännu en lektion med Ha ytterligare två timmar om social security. Vi har de senaste dagarna haft hemläxa att läsa igenom två artiklar som Ms Ha mailat över. En av dem handlade om Vietnams välfärd vilket är något som de senaste trettio åren byggts upp och utveckligen forsätter ännu idag. Under 1986 började fler privata aktörer att komma in på marknaden vilket resulterade i höga kostnader för både skola och sjukvård för befolkningen. För många familjer resulterade detta i att dem inte hade råd att ha sina barn i skolan.

Jag är på så många sätt tacksam över att jag fått möjligheten och att jag än idag har möjligheten att utan kostnad få gå i skolan. Även om jag inte själv haft det lätt i skolan eller att jag tror att skolan idag behöver förändrade strukturer för att bli en bättre skola så känner jag just i detta nu lite av en tacksamhetsskuld till alla som genom det senaste århundrade kämpat för allas lika värde när det kommer till skola och utbildning. Tack alla ni, vilka ni än må vara. (Kanske en konstigt lång mening men så gör prinsessor i bland).

När jag skriver detta är klockan 23.07 och jag har nu börjat bli trätt vilket var en stor anledning till att jag började skriva ikväll; att jag skulle bli trött.

Sinnestillstånd: glad, grumlig i huvudet, tacksam och trött. 

Dagens bilder från Kvinnomusiet. 

Fuktigt men mättande

Yo all ya freezin Swedezzz! Ola vid tangenterna. Blanche utslagen i soffan bredvid mig efter en okristligt tidig skoldag. Om det är till någon tröst så har vi också huttrat våra första veckor i Vietnam. Intensivt och konstant duggregnande, 20-gradigt, snålblåst, en luftfuktighet som vet var skåpet ska stå och icke-tempererade hus har samverkat till en del tandhack och förkylningssymptom. Jag har nyligen blivit av med en envis halsmandelexpansion med tillhörande öronmol. Vet inte om det var den extra nattsömnen eller de ospecifiserade tabletterna som Ms Binh från KOTO hjälpte mig att köpa på ett närliggande apotek. Här köper man inte hela förpackningar utan de plockar ut en karta eller två och skriver sina egna doseringsföreskrifter. Bipacksedlar är för töntar. Jag fick tre olika sorter med mig hem. Googlade. En av dom var mot Parkinson så den skippade jag. De andra två verkade helt ok så dom tog jag. Och vips, nästa dag var jag nästan kry. Och då miskade jag ändå dosen med en tablett/dag. Som sagt, kanske var nattsömnen som gjorde susen ändå.

Efter 12 dagar av regn och kyla ser vi nu ljuset i tunneln. Lagom till Mattias Jägerskog kommer på söndag.

Böckerna i butikerna bugar inför den allomfattande fukten.

Det fuktiga och kyliga klimatet har kontrasterats mot det varma mottagandet av oss här. Blanche och Emma-Clara (eller Princesse och Emmi som vi kallar dom här för att deras namn ska vara uttalbara) hade en och en halv vecka acklimatisering och vetenskaplig-artikel-läsning innan kursstart medan jag introducerades på organisationen KOTO redan tre dagar efter landningen. Flickornas handledare från universitetet är fantaliastiska (!) och hjälper oss med allt från solglasögoninköp till lägenhetshyrning. Här förtjänar Ms. Ha ett extra omnämnande. Idag efter flickornas morgonföreläsning bjöd hon oss på lunch och ledsagade oss sedan runt bland otaliga skobutiker. Detta efter att sovit dåligt, vaknat med migrän, skippat frukost och kommit sent till skolan. Och hon gör det med stor glädje. Tror vi i alla fall, hehe. Jag var på jakt efter skor att sporta i. Varje onsdag har ungdomarna på KOTO sportkväll som jag ämnar delta i. Jag behövde ett par i storlek 44+ vilket skulle visa sig vara lättare sagt än gjort. I den sista butiken stod personalen handfallen inför mina mäktiga fötter. Jag slog ut med handen inför en hel rad med skor som jag kunde tänka att ha på mig. "You have fortyfour?". "Fortyfour no have!". När vi var på väg att gå så tar E-C fram ett par. "Dom här då?". Hon hade hittat dom! Här ska spelas fotboll!

Ms Ha fixar biffen!

KOTO är en NGO (frivilligorganisation) som fungerar som en kombination av ett yrkesträningsprogram och ett socialt företag för utsatta ungdomar i åldern 16-24 år. Det är ett hundratal ungdomar, så kallade trainees, i fyra klasser. Generellt för utsattheten gäller att de har små utsikter till att kunna få tillfredsställande försörjningsmöjligheter. Ofta har de en bakgrund i fattigdom, föräldrafrånvaro och bristande skolgång. Träningsprogrammet är två år och innefattar "hospitality training" (motsvarande Hotell och Restaurang skulle jag tro), lifeskill teaching och engelskaundervisning. Engelskan är central och genomsyrar organisationen. De har ett stort internationellt samarbete och får speciellt mycket stöd från Australien där grundaren Jimmy Pham bott i många år. Här finns flera utländska engelspråkiga volontärer och de försöker stoppa in så mycket engelska som möjligt i yrkesundervisningen. Jag märker att det är stor skillnad på KOTO's trainees och andra ungdomar jag möter på stan. Att prata engelska är inte lika läskigt för KOTO-kidsen som blivit socialiserade och tränade i en miljö som andas internationalitet.

Grönt te serveras var hundrade meter för 1 kr koppen.

"You eat very slow mr. Ola! When we have other volunteer here they do their duty much faster then you. When we eat, we don't do anything else. Only eat. Not talk, not watch TV, not fix things, only look up and smile."

Hung (fabricerat namn) förklarar tillvarons tillstånd för mig med sitt sedvanliga explosionsartade skratt och huvudkastande. Jag och Hung sitter ensamma kvar runt matskålarna. Jag kämpar mot mina svullna halsmandlar med de sista tuggorna. Vi sitter i vardagsrummet i Trainees house number 1. Jag har haft min första gitarrlektion i vår nystartade gitarrklubb och efter det bjöds jag in att äta med huset. Varje KOTO-internat har en husmoder som bor i huset tillsammans med ungdomarna. Jag fick platsen bredvid henne och hon hjälpte mig med jämna mellanrum att fylla på min skål med tofu, vårrullar och morning glory (en stekt grönsak och inte morgontillståndet). Hon tyckte att jag ska äta tre skålar med ris. Jag skrattade åt utmaningen men antog den. Under middagen var det häpnadsväckande tyst. Där satt 17 ungdomar och ingen säger ett knyst. I vanliga fall är dom överallt. Skojar och busar med varandra både när de är lediga och under lektionerna. Nu var dom som förtrollade. Jag njöt av tystnaden men bröt den lite då och då med nyfikna frågor. Efter måltiden gjorde en av ungdomarna grönt te till mig och husmodern. Hung tog plats i soffan bredvid mig och öppnade kranen till sin hjärtekammare. Han berättade stolt om sin bondebakgrund, om att hans mor hade två kor och hur mycket de skulle få nu när de sålde den ena. Lika mycket som en motorcykel. Han berättade om hur hans mor blev förlamad när han var liten och att hans far då sålde marken och försvann. Han berättade om hur lyckligt lottad hav var som tidigt fick flytta till en välgörenhetsorganisation och nu var en av KOTO-lärlingarna. Hans drömmar hade fått en stabil grund att ta ansats ifrån. Nu var siktet inställt på turistguide. Någon gång ville han också åka och hälsa på hans fadderfamiljer i tre europeiska länder. Han skulle lista ut var de bodde och knacka på deras dörr och säga tack för allt de gjort för honom. Som på film, tillade han och slungade huvudet i en oerogonomisk båge bakåt så att jag blev orolig för att den smala halsen skulle knäckas. Men det gjorde den inte. Istället tog han ett paraply och följde mig till bussen. "I'm always excited when a new volunteer comes!".

Entrén till KOTO's träningscenter på Lac Long Quan street.

KOTO-ungdomarna har gett mig ett varmt mottagande. Hung är nog den jag pratat mest med. Han behärskar engelskan väldigt väl och tar sig oblygt friheter i samspelet. Men även en kille som Vo som inte har engelskan i bakfickan bjuder upp till dans. I trappuppgången på träningscentret undervisar han mig engagerat och systematiskt i konsten att räkna till tio på vietnamesiska. Det händer något i maktrelationen när jag hamnar i lärandepositionen. Vo gav mig något som jag behövde. Och det var vackert. Nu ska jag ge honom något han vill ha. Ledsagning i gitarrspelandets ädla konst. Tillsammans med två andra volontärer, Hieu och Ngan, driver vi gitarrklubben som ska rulla 12 veckor framöver. Första lektionen hade jag i tisdags med fyra gitarrer och dubbelt så många lärjungar. Det är lika mycket en övning i tålamod som en övning i gitarrspel. Och parallellprocesser gillar vi socialpedagoger.

Ola, Ngan och Hieu håller i gitarrklubben.

En vecka på en annan planet

Nu har en vecka gått av stapeln och vi lever än. Under denna veckan har vi hunnit möta och se allt från ridande legender påväg upp till himlen på en statyett till åtta olika lägenheter. Jag är förvånad över hur många lediga lägenheter det finns i denna 6 miljoner stad men o andra sidan så är det ju bara dem med pengar som har råd att hyra dem. Det är inte billigt änns för oss, men vi har bestämmt oss att vi vill ha en egen lägenhet med eget kök så så får det bli. I kväll har vi skickat ett prutnings mail till mäklaren som vi hoppas och ber ska landa i god jord vilket vi får vi svar på i morgon.
Nu är der i morgon och vi fick lägenheten men prutningne gick inge vidare. Bilder på vår nya oas kommer innom kort.

Mellan lägenhetsletande och trevliga middagar hos nya vänner har jag och Emma-Clara suttit och läst artiklar som vår handledare i Sverige skickat med oss. Läsning om hur man i Vietnamn arbetar som socialarbetare och uppbyggnaden av en doi moi den ekonomiska reformen som äger rum i landet just nu. Intressant läsning som jag hoppas få veta mer om under mina studie månader här.

I övrigt så har jag denna vecka kännt mig lite stressad över att inte skolan startat men nu är den stressen förbi för på måndag är det jag som börjar mitt liv som student här i landet på en annan planet.

Här följer lite bilder av vår första vecka.

Besök av två olika tempel. Det övre templet kommer jag tyvärr inte ihåg namnet på men det är ett budistiskt center för att lära sig mer om den budistiska tron. Dem som går här bli munkar både för kvinnor och män. Nedre bilden heter Tempel of Literature vilket är ett av landets första universitet. Hit kommer familjer med sina barn och ber om att det ska gå bra för barnen i skolan. Hit kommer även skolklasser för att be om lycka och välgång i skolarbetet. 

Möte med nya vänner.

Läsande av artiklar.

 Tid till att vara oss själva.

Suddig skype med moder jord.

 På återseende.

Ansiktsblöja

En naturkraft väller fram på gatorna i Hanoi. Det är den månghövdade motorormen som vid morgon- och eftermiddagstid kommer fram ur sitt bo och ursinnigt pressar sig fram över asfalten. Den vill fram, fram till varje pris. Den spyr avgaser och ger frekvent ifrån sig gälla tut. Och där, mitt i ormens buk, maskerad med blöja, hittar jag mig själv. Bakom mig sitter Blanche tyst. Som om hon koncentrerade sig för oss båda. Jag har blicken krampaktigt fäst på en rutig flanellskjorta framför. Skjortan sitter på Emma-Clara som sitter på en taxi-scooter som jag inte får tappa bort för då hittar vi inte hem. Taxiföraren slänger med jämna mellanrum en orolig blick över axeln för att se om jag är med. Att köra scooter i Hanois rusningstrafik påminner om en dans. Sittandes på scootern försöker jag återkalla instruktionerna från de fåtal danslektioner jag tagit i mitt liv. "Slappna av Ola, spänner du dig trampar du din partner på tårna. Men slappna inte av för mycket. För din partner med fast hand annars blir signalerna otydliga och tårna ömma på nytt." Det är lättare sagt än gjort när man dansar med en orm. En lucka öppnas mellan en bil och en scooter och taxiföraren slinker utan tvekan igenom. Luckan krymper. Den ringlande ormen vill fram, fram till varje pris. Missar jag luckan kommer jag förlora min följebil, min fyr i stormen, ur sikte. Jag vrider om gasen och slinker igenom med några decimeters marginal innan utrymmet sluts bakom oss. Vi sicksackar mellan ett luftigare scooterstim tills det tar stopp. Den inre filen har stängts av för vägarbete och plötsligt har vi bara hälften så mycket utrymme. Flaskhalsen är ett faktum. Men ormens ursinninga längtan framåt vet inga gränser. Scootrarna väller upp på trottoaren och kryssar mellan träd, fotgängare och gatustånd. Vi håller oss till den trögflytande vägfilen. Så tar vägarbetet slut och vi får ny fart igen. En buss i ytterfilen bestämmer sig för att borda en hållplats. Obändigt tvingar den sig genom massan av scootrar som smidigt rundar bussen på alla dess kanter. Den Hanoiianska trafiken må vara kaosartad men den är långt ifrån panikartad. Trots vanvettiga manövrar och ihärdigt tutande så är folk lugna och behärskade. Jag har inte sett en enda arg blick eller hört ett enda upprört utrop. Kaoset är fullkomligt normaliserat och till viss del kontrollerat.

Utanför hotellet kliver vi av på skakiga ben. Emma-Clara och Blanche klappar om mig och tackar för min insats. Jag känner mig som en återvändande soldat från fronten som överlevt mot alla odds. Lesson learned. Hädanefter ska vi slaviskt planera våra scooterturer efter icke-rusningstrafiken.